Söndagspromenad

Tänker att jag på något smidigt sätt ska ta upp det här med otrohet...vad han tänker om det...

Märker att jag börjar darra lite på rösten varje gång jag tar sats..känns aldrig naturligt så jag hejdar mig...

Idag, på söndagspromenaden ner mot vattnet var det så nära...så såg jag det vackra runt omkring oss och L som sparkade förtjust i lövhögarna och jag såg på J och kände att...jag vill inte veta. Snälla Någon, sudda ut allt jag vet! Gör mig sorgfri igen.

Mellan fingrarna...

...det är nog bara en fas han behövde gå igenom och den kommer snart att ta slut i och med bröllopet. Vem vet, den kanske redan har tagit slut? Vissa saker ska man försöka sätta sig över, se mellan fingrar om man är tillräckligt mogen. Och stolt...som jag ju är...till viss del har jag hört. Han har inte lämnat mig för henne. Alltså borde det vara...lugnt.

Jag har inte lyckats ge honom det han vill ha. Så måste det ju vara. Så jag måste försöka göra det på något vis. Utan att avslöja för honom vad jag vet. Och utan att få kväljningar...

Hoppa framför tåget....

..om jag gjorde det, skulle han bli lättad då?

Radera ut sig själv, fullständigt, för alltid.

Börja från noll igen. Om man nu kan börja om...

Han skulle kunna det då.

Ingen läser....

Fan vad jag är dålig på det här...

Ingen läser det jag skriver, som att prata för sig själv. Det finns säkert smarta sätt för att exponera sig ute i den stora cybervärlden, men jag vet inte hur och orkar inte ta reda på det nu. Det får vara så här.

Min strukturlösa dagbok att finna för någon eller inte.

Kan inte låta bli att titta på bilderna i hans dator så fort jag får chansen. Fast jag vet att det är fullständigt meningslöst. Hans händer på en annan kvinnas kropp. Han i en annan kvinna. Sitter och detaljstuderar varje liten por på hennes hud. Hennes fitta. På vissa bilder är hon rakad på andra inte. Hans kuk i henne. Hans fingrar i henne. Hur har de lyckats ta bilderna samtidigt som de gör det? Inte en enda bild på hennes ansikte. Bara kroppen. Det är så kliniskt. Och enkelt på nåt vis.

Det har inte tillkommit några bilder sen jag upptäckte dem.

Kanske har de avslutat?

Kom på mig själv med att sitta och stirra på hans händer i helgen när han flätade L´s hår. Samma händer....

Vara kär....

Min dotter, L, som är 6 år gammal frågade mig i helgen hur man vet att man är kär. Jag minns tidigare hur den typen av samtal bara var en lycka att föra med henne. Jag tyckte att jag hade svar på allt och bra svar dessutom. Nu när jag ska svara är det bara som ett gapande hål i huvet. Och i bröstet. Jag hör mig själv formulera torra, innehållslösa ord...."det pirrar i magen och man vill vara med den personen hela tiden".
Är det så J känner inför denna människa som plötsligt står emellan oss?
Får hon honom att le på både utsidan och insidan? Blir han lycklig tillsammans med henne? Är han kär i henne?
"Mamma ska bara gå på toa, jag kommer snart"
Jag försöker kräkas men det kommer inget. Slår kallt vatten över mitt ansikte och sitter en stund på toalocket. Spolar och går ut igen.
J ropar från köket att maten är klar.

Smärta i solsken

Hur kan solen bara skina så obarmhärtigt?
Vet den inte att den borde gå och skämmas?
Att det som gäller nu är moln, regn och stormvindar.
Så att jag kan få vara ifred med mitt mörker
och inte tvingas ut och se dagen och ljuset i ögonen.
Jag vill inte ha dig.
Du ljuger mig rakt i ansiktet med dina ord om lycka.
Om värme och om liv.
Kryp tillbaka.
Lämna mig i sanningen om det som är och bespara mig skuggorna du skapar.
/K

Föräldrarmöte, krampaktiga samtal om bröllopet med allt och alla, fullständigt onärvarande på jobbet, min ständigt vikande blick när jag ser på J, mitt långa bad hemma i badkaret med låst dörr...väl medveten om att han just då och just därför passar på att smsa till henne.....min blick på min flytande kropp i badkaret....den bedragna kroppen. Den han inte vill ha. Den ratade, guppande, vita kroppen som ska föreställa min.

Blodpuddingsrapport

Mycket riktigt tyckte han inte om det, men åt ändå.
Vi vet ju båda om det och båda vet att den andra vet...att han inte gillar blodpudding. Så något måste det ha stått för i hans ögon också, men vad? Ingen aning. Han frågade inget. Åt bara i tystnad.

Jag har hela tiden koll på hans mobiltelefon nu. Det går som på automatik. Precis som vetskapen om när han lämnar den obevakad eller inte. Det registreras i mitt sinne av sig självt. Ifall jag skulle vilja kolla utan att han ser...

Mitt huvud sprängs av ridån av järn som ligger som en våt trasa över pannan. Tog nåt glas vin för att lätta upp det. Hjälpte väl sådär...
Måste sova nu. Upp imorgon...som vanligt...som om ingenting har hänt...
Godnatt biktblogg.

Ingen oskuld längre...

Då är jag igång...
Min hjärna är lika tom som rutan jag skriver i men så får det vara. Att kasta sig ut eller inte. Jag kastar mig ut. Har kollat runt på en massa bloggar i något slags sökande efter svar eller bekräftelse. Jag hittar inget som säger mig nåt. Så kom jag på idén att själv skriva. Eller i alla fall försöka. Har ingen aning om hur det här funkar och jag har försökt helgardera mig på alla vis för att kunna vara så anonym som möjligt. Utan att det jag vill prata om ska vara anonymt.

Anar att jag kommer att redigera om "om mig" på profilen ganska snart. Vem jag är och vad jag gör och varför jag inte visar upp mig bör få en tydligare förklaring, men det får bli sen.

Kärleken i mitt liv, J, som jag lever med och har en dotter med har visat sig vara någon annan än den jag trodde. Jag har just kommit på att han har en relation med en annan (kanske fler?) och att hans sexuella intressen är mer avancerade än jag nånsin förstått. Eller helt enkelt att han är djävligt pervers.

Vi ska gifta oss snart. Alla inbjudningar är ute.

Jag hade koll på livet och kände medvinden blåsa för några dagar sedan.
Nu står jag mitt i min egen jordbävning och allt jag trodde var fast och stabilt rasar som brinnande höstlöv runt omkring mig. Och det är inte vackert. Och jag vill inte vara här!

Jag vill bara slita av honom allt hår, klösa ur ögonen på honom, långsamt skära i hans kuk med rakblad och lämna honom naken och fastkedjad runt en lyktstolpe mellan filerna på E4:an i rusningstrafik.
Men det gör jag inte. Såklart.
Däremot blir det blodpudding till middag ikväll...
som han inte gillar.