Blodpuddingsrapport

Mycket riktigt tyckte han inte om det, men åt ändå.
Vi vet ju båda om det och båda vet att den andra vet...att han inte gillar blodpudding. Så något måste det ha stått för i hans ögon också, men vad? Ingen aning. Han frågade inget. Åt bara i tystnad.

Jag har hela tiden koll på hans mobiltelefon nu. Det går som på automatik. Precis som vetskapen om när han lämnar den obevakad eller inte. Det registreras i mitt sinne av sig självt. Ifall jag skulle vilja kolla utan att han ser...

Mitt huvud sprängs av ridån av järn som ligger som en våt trasa över pannan. Tog nåt glas vin för att lätta upp det. Hjälpte väl sådär...
Måste sova nu. Upp imorgon...som vanligt...som om ingenting har hänt...
Godnatt biktblogg.