Min dotter, L, som är 6 år gammal frågade mig i helgen hur man vet att man är kär. Jag minns tidigare hur den typen av samtal bara var en lycka att föra med henne. Jag tyckte att jag hade svar på allt och bra svar dessutom. Nu när jag ska svara är det bara som ett gapande hål i huvet. Och i bröstet. Jag hör mig själv formulera torra, innehållslösa ord...."det pirrar i magen och man vill vara med den personen hela tiden".
Är det så J känner inför denna människa som plötsligt står emellan oss?
Får hon honom att le på både utsidan och insidan? Blir han lycklig tillsammans med henne? Är han kär i henne?
"Mamma ska bara gå på toa, jag kommer snart"
Jag försöker kräkas men det kommer inget. Slår kallt vatten över mitt ansikte och sitter en stund på toalocket. Spolar och går ut igen.
J ropar från köket att maten är klar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar